Unik studie följer 2 000 barn genom den sociala barnavården

Vad händer med barn och ungdomar som kommer i kontakt med socialtjänsten? Vilka insatser får de – och gör de någon skillnad? En Forte-finansierad sexårig studie med 2 000 barn och unga i nordvästra Stockholm ska ge svar. Genom en unik långtidsuppföljning vill forskarna förstå hur socialtjänstens beslut påverkar barnens liv, och bidra till bättre insatser i framtiden. 

Bakom forskningsprogrammet står en tvärvetenskaplig forskargrupp med expertis inom socialt arbete, kriminologi, sociologi och juridik, i samarbete med FoU-Nordväst. Vi har intervjuat forskaren Stefan Wiklund, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet, om hur forskningen kan bidra till att utveckla mer effektiva och rättssäkra insatser för de barn och unga som är i behov av stöd från socialtjänsten. 

En lång uppföljningstid – unikt för studien 

Studien är longitudinell och följer barnen från det att socialtjänstens utredning avslutas – oavsett om det leder till insatser eller inte. Uppföljningar sker efter ett respektive fem år, vilket ger en ovanligt lång tidsram för att förstå utfallet av insatserna. 

– Det är sällsynt att vi får möjlighet att följa barn och ungdomar över så här lång tid. Det gör att vi kan se vad som faktiskt händer efter en utredning och om insatserna gör någon skillnad, berättar Stefan.

Studien samlar in data om barnens bakgrund, problematik och vilka insatser de får. Utöver upprepade enkätdata kommer flera av barnen att intervjuas djupare för att fånga deras egna upplevelser av stödet de fått. 

Problemen med ökad användning av LVU  

En central del av diskussionen kring barnavården i Sverige i dag handlar om lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). På senare år har det funnits en tydlig politisk vilja att öka användningen av LVU och andra tvångsåtgärder, särskilt i förhållande till ungdomar med kriminellt beteende. Men Stefan ser problem med denna utveckling. 

– När man talar om att använda LVU i större utsträckning, handlar det ofta om en mer repressiv ansats. Man ser tvångsvård som en lösning, men det är en helt annan logik än inom straffrätten, säger han. 

Han förklarar att straffrätten bygger på principer som proportionalitet och förutsägbarhet – en specifik handling leder till ett specifikt straff. Socialrätten, där LVU ingår, bygger däremot på vårdbehov och inte på straff. 

– LVU är inte ett straff, det är en insats för att ge vård. Men den nuvarande politiska diskussionen tyder på att LVU i högre grad ses som ett verktyg för att kontrollera ungdomar snarare än att vårda dem, säger Stefan. 

Stefan lyfter tre huvudsakliga argument mot den ökade användningen av tvång inom socialtjänsten. För det första förtroendeargumentet, som handlar om att ökad tvångsanvändning kan skada förtroendet för socialtjänsten. När barnen eller familjerna känner att de tvingas till insatser minskar deras benägenhet att samarbeta och skapa en förtroendefull relation, förklarar Stefan.  

Det andra är  effektivitetsargumentet, där Stefan påpekar att det saknas tillräckliga bevis för att ökad tvångsanvändning leder till minskad ungdomskriminalitet på lång sikt. Effekterna av tvång kan snarare bli kortsiktiga och inte bidra till de förändringar som politikerna hoppas på. 

– Slutligen försiktighetsprincipen, som innebär att tvångsåtgärder bör undvikas om det inte finns tydliga bevis för att de är mer effektiva än skadliga. Utan sådan evidens är det bättre att vara försiktig och inte införa tvång som standardlösning, säger han. 

När forskning och praktik möts 

Ett viktigt mål med projektet är att forskningen ska komma till praktisk nytta. Studien bygger på nära samverkan mellan forskare, socialtjänst samt barnen själva och deras familjer, med en kontinuerlig återkoppling av resultaten. 

– Vi vill inte bara producera akademiska artiklar. Det här handlar om att utveckla fungerande system för uppföljning och utvärdering som kan användas direkt i verksamheterna, säger Stefan. 

För att nå ut till praktiker bortom de åtta kommunerna i nordvästra Stockholm, som de samarbetar med i själva forskningsprogrammet, anordnar de webbinarier och medverkar på vetenskapliga arenor runtom i Sverige.  

– Vi kan ju tyvärr inte besöka landets samtliga kommuner, men vi tackar alltid ja när vi blir inbjudna och pratar gärna med journalister om vår forskning, säger Stefan. 

Förväntningar och framtida resultat 

Inom ramen för forskningsprogrammet pågår ett stort antal studier, som bland annat tar upp barns rättigheter vid ekonomisk utsatthet och i vilken utsträckning barnen själva får komma till tals när deras livssituation utreds av socialtjänsten. Forskarna hoppas att den samlade kunskap som nu sammanställs ska bidra till en mer nyanserad och kunskapsbaserad diskussion om barnavårdssystemet i Sverige. Resultaten kommer inte bara att belysa vad som fungerar och inte, utan också ge vägledning i hur socialtjänstens insatser kan förbättras. 

– Målet är att skapa ett mer träffsäkert och rättssäkert barnavårdssystem. Vi behöver se till att insatserna faktiskt gör skillnad för de barn och ungdomar som behöver dem mest, avslutar Stefan. 

Text: Michelle Bornestad